Ett år utan fotboll

Jag har länge dragit mig för att både säga och skriva det rakt ut, men nu när de olika inhemska serierna börjar dra igång börjar det sjunka in att jag faktiskt inte ska spela fotboll i år. Åtminstone inte i samma organiserade och regelbundna former som de senaste 19 åren. Tänk det... Att jag spelat fotboll så gott som oavbrutet nästan 20 år! Förutom en liten fotoperation för 15 år sedan då jag tvingades vila en månad har jag hållits skadefri och spelat fulla säsonger, år ut och år in. Det är inte konstigt att det då känns konstigt och tomt att plötsligt ha ett sabbatsår från något som upptagit så stor del av ens tid.
 
Beslutet att ta ett år paus är till stor del mitt eget men också till en viss del ofrivilligt. Jag skulle mer än gärna spela om det funnits ett lag i närheten som spelar på den nivå som jag vill spela och med de ambitioner som matchar mina. Men tyvärr finns det inte det. Fotboll är allt eller inget för mig, är jag med någonstans vill jag satsa till 100 %, sikta högt, delta i alla träningar och faktiskt spela på allvar. Jag är på inga sätt redo att spela "på skoj" eller bara vara med nu och då. Därför har jag jag just nu inte heller möjlighet att spela i något lag längre bort från Raseborg där alternativen finns, eftersom jag helt enkelt inte har tid att köra flera hundra kilometer på träningar flera gånger i veckan. Förbaskat tråkigt men jag känner mig själv och har kommit till att det är bäst så här just nu.
 
Att det inte blev någon fortsättning för EIF damer överhuvudtaget är också väldigt beklagligt. Personligen blev säsongen 2014 i moderklubben inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag skrev på kontraktet med ett kriterium och det var att det skulle satsas på laget, både från föreningens och spelarnas sida. Det verkade alla vara överens om inför säsongsstarten, annars skulle jag inte varit intresserad. Det är inte roligt för någon inblandad om laget inte har en gemensam målsättning och alla inte drar åt samma håll. Det är varken rätt eller fel att vilja satsa mera eller mindre men det är viktigt att alla står på samma linje. I fallet med fjolårssäsongen i EIF tror jag att det fanns lite för många olika synpunkter på vad det egentligen betyder att satsa och således blev det en delvis väldigt frustrerande fotbollssäsong, även om vi de facto klarade oss väldigt bra i serien, där vi vann 15 matcher, förlorade två och spelade en jämnt. Tyvärr berodde det också på att division 2 håller så pass låg klass som den gör, och att vi inte riktigt räckte till som lag visade sig sedan i kvalspelet till division 1, först i Ekenäs och sedan i Rovaniemi. Träningsbristen och en viss avsaknad av viljan att ta det där extra löpsteget, den där extra ruschen som krävs i hårdare matcher, kom alltför tydligt fram när det verkligen gällde.
 
Vi var som lag alltså inte redo för avancemang och efter säsongen stod det klart för mig att en fortsättning i EIF för min del kräver flera spelare, hårdare tag, proffsigare inställning och ett förtydligande av den gemensamma linjen. Det visade sig ganska snabbt att inget av det skulle förverkligas så då fanns det inget annat att göra för mig och de som kände lika att avböja fortsatt spel i grönvitt.
 
Så ett år utan fotboll alltså... Det har fått mig att reflektera över varför jag älskar sporten så mycket, varför det är min sport nummer ett bland alla andra bollsporter jag tycker om. Dels är det ju för att den helt enkelt har blivit en del av mig efter alla år tillsammans. Men en annan grej som växt fram de senaste åren är att fotbollen passar så bra in i min träningsfilosofi överlag, i och med att den är så mångsidig. Jag älskar mångsidighet och variation och jag har de facto ett litet fokusproblem vad gäller träningsmål. Jag vill gärna vara stark, snabb, explosiv, uthållig, spänstig, rörlig, allt på samma gång. Vilket ju inte alltid riktigt går ihop. Däremot är det bra att ha någonting av alla de här egenskaperna på fotbollsplanen. Du ska vara stark för att vinna närkamper och för att kroppen ska hålla ihop. Du ska vara snabb och explosiv för att springa ifrån dina motståndare eller hinna ikapp dem, såväl på 20 meter som på 100 meters sträckor. Du ska vara uthållig för att orka hålla i gång i minst 90 minuter, spänstig för att kunna hoppa både uppåt och åt sidorna och rörlig för att kunna vrida kroppen och dess delar i sina yttersta positioner utan att sträcka musklerna. Och det är bara de fysiska egenskaperna, sedan kommer ju de viktiga tekniska kunskaperna som bollkontroll och bollkänsla, för att inte tala om spelförståelsen och spelögat. Den mentala biten är också otroligt viktig för att kunna hantera matchnerver och stress, både av att ligga under och att leda en match. Nej fan vad jag saknar allt det här redan!
 
Som tur är gillar jag som bekant att träna, så den fysiska biten hänger kvar oberoende. Och visst kommer jag att röra bollen även i år, om än inte lika ofta som tidigare. Däremellan tränar jag på egen hand och med mina härliga, likasinnade träningskompisar, för mina egna målsättningar, vilka innebär att jag fortsätter sträva efter att vara stark, snabb, explosiv, uthållig, spänstig och rörlig, även utanför fotbollsplanen. Så är jag redo sen när det är dags att återvända.
 
Foto: Janne Isaksson.
 
Foto: Janne Isaksson.
 
Foto: Timo Hammar.
 
Foto: Patric Westerlund. 
Fotboll, Livsstil, Träning | | 3 kommentarer |

Friends are the family we choose

Helt galet vilken rolig helg jag har bakom mig! Vi hade en hel dag med gamla KSF-gänget inplanerad på lördag, så som vi har minst två gånger i året, och som vanligt blev det alldeles perfekt! Det här brudarna står mig så otroligt nära hjärtat och är som en stor extra familj jag fått på vägen. Otroligt hur kul vi kan ha tillsammans!
 
Den här gången skulle vi hålla till i Åbo, så Josse och jag åkte dit redan på fredagkväll, och passade samtidigt på att kolla andra halvan av träningsmatchen mellan EIF och TPS och dukade sedan upp för fredagsmys hos Alexandra. Skönt efter en hektisk vecka.
 
På lördagförmiddag mötte vi sedan upp resten av gänget för en timme poledancing, som ingen av oss provat på förut. Och det visade sig vara GRYMT roligt! Vissa saker var lättare än jag föreställt mig, andra var helt omöjliga att få till. Men sjukt kul hade vi! Vi fick prova på olika positioner och rörelser och som avslutning drog vi igenom en kort koreografi där vi fick släppa lös ordentligt.
 
Efter poledancing var det dags för en himmelsk brunch hos Johanna, och efter att ha ätit i ett par timmar gick vi vidare till Yläkenttä för att kolla på TPS damernas match mot Ilves. En underhållande, fartfylld och bra match som tyvärr slutade med en knapp förlust för Åbolaget.
 
Efter matchen tog vi oss alla till Miilis nygamla lägenhet för en försenad inflyttningsfest och vid midnatt hoppade vi i taxin och begav oss till Apollo där Pargasbandet TrrTrrTrr spelade. Tre timmar stod vi på dansgolvet och ännu i dag har jag ont i nacken och halsmusklerna av (troligtvis) några konstiga dansmoves. Även om jag inte alls headbangade som någon annan jag känner..
 
Jag tog själv inte så många bilder men har samlat ihop några som de andra knäppte under dagen också. Så nedan en liten glimt av en grymt schysst helg!
 
Fredagsmys. Bild lånad av Alexandra.
 
Redo för poledancing. Bild lånad av Josse.
 
In action. Bild lånad av Josse.
 
Bild lånad av Josse.
 
Hela gänget. Vi saknade dock några som inte kunde medverka den här gången. Bild lånad av Anna.
 
Johanna hade ställt till med en fantastisk brunch!
 
Bild lånad av Alexandra.
 
 
TPS-Ilves. Vi fick äran att dela ut Veikkauspoängen och kämparpriser.
 
TrrTrrTrr levererade som alltid.
 
 
Mina fina. Bild lånad av Johanna.
Kalas | | En kommentar |

Veckans träning (v. 17)

Måndag: BodyPump 60 min.
 
Tisdag: Tennis 55 min.
 
Onsdag: Helkroppspass för EGF 60 min. + Styrketräning (överkroppen + pulshöjare) 80 min.
Totalt: 2 h 20 min.
 
Torsdag: Styrketräning (underkroppen) 65 min.
 
Fredag: Tennis 60 min. + Löpning 30 min.
Totalt: 1 h 30 min.
 
Lördag: Poledancing 60 min.
 
Söndag: Vila.
 
Vecka 17 totalt: 7 h 50 min.
Veckans träning | | Kommentera |
Upp