Vicki

Det har uppkommit en ny debatt i den finlandssvenska bloggsfären och eftersom det den här gången handlar om träning och hälsa så intresserar det mig extra mycket. Det stora samtalsämnet är Bikini Fitness och här och här kan man läsa inläggen och kommentarerna som startade det hela.

 

Jag tycker vi genast kan hoppa över diskussionen om att alla har rätt att göra som de vill, att smaken är som baken och att vi inte ska trycka ner varandra och varandras mål och drömmar. Det borde vara så självklara saker att de inte ens behöver tas upp. Och det är inte något av de ovanstående som Lina Björkskog inte verkar skriva under i sitt kritiska inlägg om Bikini Fitness heller, däremot är det just de här sakerna som det tagits fasta på i de kommentarer som kritiserar hennes inlägg. Och det tycker jag är synd. Det är ju intressant och berikande när det uppstår debatter och det vrids och vänds på saker och ting ur olika synvinklar. Nu har diskussionerna enligt mig dock inte varit särskilt sakliga och inte riktigt hållit sig till ämnet, utan i stället har folk valt att tolka Björkskogs text precis som de vill och läst ut saker därifrån som inte egentligen alls blivit sagda. För mig känns det ganska klart att det är grenen i sig och fixeringen vid utseendet som kritiseras, medan många verkar ta skriverierna som ett personligt påhopp.

 

Däremot var rubriken i det första inlägget kanske onödigt provocerande och lade således inte en bra grund för en balanserad diskussion. Man får tycka och yttra precis vad man vill, men är det ett konstruktivt åsiktsutbyte man vill åt så lönar det sig att fundera på formuleringarna. Fortfarande har dock var och en rätt till sin åsikt, och tycker man att Bikini Fitness är världens löjligaste gren så är det bara att stå för det, precis som Björkskog gör. Men som sagt skapar sådana uttalanden väldigt sällan en sansad diskussion.

 

Nåväl, det som gör att jag tycker att det här är ett bra och intressant ämne att ta upp är hälsoaspekten och de diskussioner som följer på den, och på så sätt är jag inne på lite samma linje som Björkskog. För där har vi verkligen en fråga att diskutera. Och det gäller dagens utseendefixering och kroppsideal överlag, och vilken spridning de får i och med sociala medier. För det är ju egentligen sociala medier som ger de här sakerna en helt annan synlighet än förut. Olika former av kroppsbyggartävlingar har ju funnits länge, men det är en kombination av de sociala mediernas framfart och Bikini Fitness-boomen som nu gjort dem mera framträdande. Och att ta bilder på sig själv i största allmänhet och publicera dem offentligt är ju en självklar sak för många i dag, vilket antagligen enbart skulle ha ansetts märkligt förr om åren.

 

Om vi återgår till Bikini Fitness och vad dess explosion i Finland och i sociala medier bidrar med så kan det tänkas att det ger en förvrängd bild av träning och hälsa. Inte för att utövarnas levnadssätt skulle vara alltigenom osunt, tvärtom äter väl de flesta som ska tävla bättre än största delen av befolkningen och sköter också om sina kroppar betydligt bättre större delen av året än många andra. Det är däremot alla regler och restriktioner som känns aningen ohälsosamma i det långa loppet, och det att det i många fall så starkt går från den ena ytterligheten till den andra (från strikt diet till värsta monsterfrosseriet genast efter tävling). Det här är ju inget problem alls om man har sin självbild och sin situation på det klara. Det kanske är precis det man letat efter, att äta enlig klara direktiv och träna på ett sätt som formar kroppen på ett visst sätt. Att mer än gärna dra av sig kläderna och ställa sig på scen med domarnas och övriga publikens granskande blickar på sig. Känns allt det värdefullt och utmanande och man har sin fysiska och psykiska hälsa i skick så har man ju hittat rätt, hittat sin grej helt enkelt, och ingenting är ju bättre än det. Det jag egentligen oroar mig för är att människor som inte är så insatta i träning och kost tror att det här är det enda sättet som räknas. Att man behöver en deffad Bikini Fitness-kropp för att få bekräftelse på att ens träning ger resultat. Att det är det enda målet att eftersträva med sin träning. Det kanske låter befängt, men faktum är att när (sociala) medier bombarderas med bilder på torra, väldefinierade kroppar så ses de snart som en norm av väldigt många. Och det är ju inte Bikini Fitness-tävlandenas fel, men det är just här problematiken ligger. Att det finns otaliga människor därute som behöver bekräftelse, och dagens samhälle är tyvärr väldigt långt utformat så att det är genom ett visst slags utseende som den bekräftelsen söks och, i många fall, också fås. Och i och med att Bikini Fitness just nu har en blomstringsperiod och det lite hör till att visa upp sina kroppsliga resultat så blir det onekligen väldigt mycket fokus på utseende. Ett neutralt, enkelt konstaterande.

 

Det för oss vidare till nästa fråga, som handlar om att många, inte alla men många, utan någon som helst träningserfarenhet hoppar på Bikini Fitness-tåget, som ett sätt att komma igång med träningen, utmana sig själva och göra något som får dem att växa som människor. Jag tycker att tanken är väldigt god, men jag skulle ändå råda nybörjarna inom träning att först lära känna sina kroppar och hur de reagerar på träning och få en uppfattning om hur man bygger upp en balanserad kost utan att utesluta och förbjuda alltför mycket osv. Skaffa sig lite egen erfarenhet inom området helt enkelt. För det tror jag kan medföra många problem, att man börjar med att köra hela racet med kostscheman, träning sex dagar i veckan, formbilder osv... Var kommer liksom det där grundläggande livsstilsförändringstänket in i bilden då? Jag vet att det byggs upp en slags livsstil kring Bikini Fitness också, men antagligen är det väldigt få som kommer att tävla många år och äta enligt coachens kostdirektiv resten av livet. Än en gång, det finns säkert en massa exempel på framgångshistorier också, men jag känner mig väldigt osäker på om det här generellt sett är det rätta sättet att starta sin träningskarriär. Inte för att det inte skulle vara befogat att träna för utseendets skull, för det är lika befogat som alla andra skäl. Huvudsaken är att man mår bra och att man hittar ett sätt som är hållbart för en själv, nu och länge framöver.

 

Min egen åsikt om Bikini Fitness är att det är ingenting för mig, dels på grund av ovannämnda hälsofrågor, dels för att själva tävlingsmomentet är så abstrakt. Jag är själv en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, men för mig blir det spännande först när resultatet är mera konkret, som vilket lag som gör mest mål under en match, vem som har bästa tiden i ett löp/skid/cykellopp eller lyfter den tyngsta vikten på tävling. Någon annan tycker helt annorlunda och så ska det vara. Det finns också andra faktorer som gör att grenen inte tilltalar mig, men som jag nämnde i början så tycker jag inte att åsikter av det slaget är relevanta i det här sammanhanget och tillför inte diskussionen något annat än ännu några subjektiva perspektiv på saken.

 

Sammanfattningsvis är min synpunkt alltså den att vissa må älska Bikini Fitness, andra ogilla det, precis som med allt annat här i världen. Problemet med grenen, som med alla andra grenar, branscher och områden där fokus ligger på utseendet, är att de obestridligen boostar den utseendefixering som råder i samhället överlag. För dem som är säkra i sig själva och har koll på sina åsikter, värderingar, mål och strävanden skapar grenen inget problem överhuvudtaget, det är bara synd att så inte är fallet för alla. Men det är också en realitet, att det finns för- och nackdelar med allt och det som gynnar en del är det andra som inte mår bra av. Men att fram och tillbaka fundera på om det är en bra/dålig/rolig/löjlig gren är som att diskutera vilken årstid som är bäst eller om snålsoppa är gott eller inte. Det finns ju inget rätt eller fel svar.