Tre fina år.
Det är vad jag har haft i KSF tröjan. Första året i division 2 och de två senaste i division 1. Jag har utvecklats som spelare under de här tre åren, lärt mig en hel massa, kört otaliga kilometrar till och från träningar och matcher, fått prova på spel i högsta serien i Finland, upplevt både goda och svåra stunder tillsammans med laget, och fått en hel hög fina kompisar på köpet. Nu har dock Kimitos damlag nått en återvändsgränd och de spelare som kommer att fortsätta med fotbollen har fått fria händer att söka nya utmaningar. För min egen del skulle jag eventuellt ha kunnat tänka mig att stanna kvar i KSF ännu en säsong, förutsatt att det skulle ha gjorts någon form av nysatsning där. Men det visade sig inte vara möjligt. Jag har fortfarande så pass höga ambitioner vad gäller fotbollen att jag ogärna spelar i ett lag som inte har någon form av högre målsättning eller satsning på gångs, men samtidigt är det ändå flera olika faktorer som spelar in när det kommer till beslut om var man ska spela. Det finns ju som bekant ett liv utanför fotbollen också, och jag är i ett sådant skede av livet att jag inte kan offra vad som helst, inte ens för min favoritsport. Vad säsongen 2014 kommer att föra med sig är i skrivande stund således oklart, men småningom faller nog alla bitar på plats.
Det är alltså med blandade känslor jag säger tack och adjö åt Kimito Sportförening. Som sagt har det varit tre lärorika, underbara, men också tunga år. Det har dock varit härligt att spela i en förening där man alla år känt av föreningens stöd, vilket fortfarande tyvärr inte är alla damspelare förunnat. Tack!