Fotbollssäsongen 2013.
Det är nästan två månader sedan KSF:s sista match för säsongen spelades i Amosparken, och det börjar nu vara dags för mig att ta en sista, personlig, tillbakablick på fotbollsåret 2013. Egentligen hade jag tänkt göra det för länge sen redan, men tiden har inte riktigt funnits där.
Jag kan ju börja med att säga att om jag tyckte att förra säsongen var lite tung (här skrev jag om den) så är det nog ingenting i jämförelse med vad den här har varit. Det gångna året blev ju milt sagt inte riktigt som vi tänkt oss. Inte på långt när. Men på gott och ont är det nog en säsong vi sent kommer att glömma.
I början av januari kändes allt oerhört bra. Då hade vi tränat hårt två månader redan, samarbetet med ligalaget TPS hade sakta kommit igång, och vi hade börjat träna tillsammans med dem. Jag kommer så väl ihåg den där tisdagen i slutet på januari, vi hade sprungit ett sjuhelsikes intervallpass, kört en utomordentlig fotbollsträning på det, och fiilisen efteråt var helt magisk. Jag tänkte där och då att det här kommer att bli en så sjukt bra säsong, vi kommer helt klart att dominera division I i år, ingenting kommer att kunna stoppa oss...! Dagen därpå slog den hemska nyheten ner som en bomb och chocken och förvirringen och ilskan sköljde över en som en jäkla kalldusch och ingenting var som det borde.
Det tog ett tag innan vi som lag kom igång med fotbollsträningarna igen efter det, men ny tränare fick vi, och sakta men säkert började vi få någon slags ordning på hela kaoset. Vi fortsatte att träna med TPS under vårvintern, men träningarna var inte alls så utmanande som jag hade hoppats på. Vi som hade möjlighet tränade dock en morgon i veckan tillsammans med vår KSF tränare, och de morgnarna gjorde väldigt mycket för fotbollsmotivationen.
I mitten på februari åkte jag och några andra KSFare med TPS på träningsmatch till Esbo för att möta ligaklubben FC Honka. Det var första gången jag fick känna på ligatempo i matchsammanhang och det kändes riktigt roligt. I mars gjorde jag och några andra från laget vår första riktiga ligadebut, och just då kändes det nog toppen att spela fotboll. En knapp vecka senare fick jag också stå i TPS:s öppningselva på Kuppis 5an i Åbo, och ett stort mål inom fotbollen hade då nåtts för min del. Det är en av de allra trevligaste sakerna som samarbetet med TPS fört med sig, att jag och många andra KSFare har fått prova på så mycket nytt.
Våren med TPS var ändå väldigt tung på många sätt, det var så många saker som inte fungerade och jag kände att jag ständigt hade nerverna på ytan. Trots att vi var tacksamma över att ha en stor trupp med duktiga spelare att träna med var vi nog många som gick och längtade till gräsplanerna i Kimito och träningarna där. Och skönt var det när de tiderna nalkades, dessvärre var vi ju knappt några spelare på träning sen. De gånger vi var 10 eller fler på träning under sommaren kan nog räknas på ena handen och det blev ju lite slött, både för tränare och spelare, i längden. Vi var ju helt enkelt inte flera KSF spelare, och hade någon förhinder märktes det genast.
När matcherna körde igång verkade hela samarbetet mellan KSF och TPS vara en enda röra, och jag funderade nog flera gånger för mig själv hur vi riktigt skulle reda upp det här. TPS hade inte direkt spelare i överflöd de heller, och när ligamatcher och division I matcher började krocka i programmet tänkte jag ärligt talat att det här blir till ingenting. Inför matchen mot TiPS i slutet av april kulminerade kaoset och jag var redigt sur efter den förlusten. Efter det blev det dock bättre, och speciellt mot slutet av säsongen fick vi väldigt mycket hjälp av TPS:s duktiga b-juniorer. Problemet var ju bara att vi aldrig tränade tillsammans och att det hela tiden kom nya flickor med oss. Det totala antalet spelare som dragit på sig KSF skjortan under säsongen är helt skrattretande högt!
Vi har också kunnat konstatera att under de första nio seriematcherna hade vi fem olika målvakter. Fem!! Hur är det ens möjligt? En av våra viktigaste spelaren spelade också med TPS ganska mycket första delen av säsongen, vilket betydde att vi hela tiden måste hitta någon reserv till hennes position. En spelare blev skadad när ungefär halva säsongen återstod, tre slutade självmant. Så vår situation har i flera repriser sett ganska hopplös ut. Då har jag inte nämnt de värsta delarna, men det är inte heller sådant jag går in på här.
Men ärligt talat har det många gånger känts riktigt för jävligt. Jag har varit arg, ledsen, besviken, förtvivlad, frustrerad, irriterad, bitter, upprörd, rasande... Listan kan göras lång. Skulle jag inte älska sporten så mycket skulle jag säkert kastat in handduken många gånger om. Däremot finns det också mycket att glädjas åt. Jag har ännu ett år fått tillbringa en massa tid med mina härliga lagkompisar till exempel. Vi har blivit ett väldigt tight och sammansvetsat litet gäng och kommit varandra ännu närmare under det senaste året. Saker som vi har upplevt och gått igenom tillsammans är saker man inte går igenom med vem som helst, och jag tror att vi alla har blivit lite starkare av alla motgångar. Vi har också tvingats utstå en massa skitprat från sorgliga personer som inte gjort annat än hoppats på vårt nederlag, men vi har inte låtit det beröra oss på annat sätt än att vi har noterat det och konstaterat hur eländigt folk det finns. Jag är också så otroligt stolt över var och en som orkat kämpa ända till slut. Förutom på fotbollsplanen har vi nog alla utkämpat våra egna, personliga, strider i år. Det har inte varit lätt. Men så är det ibland.
För min egen del är jag förhållandevis nöjd med säsongen. En del saker har jag gjort bra, andra kunde jag ha gjort väldigt mycket bättre. En positiv grej är såklart att jag hållits skadefri hela säsongen, jaa jag har inte haft så mycket som en förkylning faktiskt. Jag har således spelat alla matcher, förutom den jag missade när jag var i Grekland. Jag har också, konstigt nog, verkligen sett framemot varenda en match, på så sätt att jag har längtat efter att få springa ut på planen och spela. Det är jag väldigt glad över, att matchivern hållits kvar fast mycket annat har gått i vågor.
Nu är allt väldigt öppet inför nästa säsong. Alla vet vi ju hur det gick med KSF:s division I kontrakt. Jag har tänkt väldigt lite på fotbollen sen säsongsavslutningen och det har varit väldigt skönt att ha det så. Så mycket som jag har tänkt och funderat och oroat mig under hela säsongen så behövde jag verkligen en ordentlig paus. Nu börjar dock fotbollsivern ta överhand igen och det är småningom dags att se framåt. Glädjande är att det kommit varma välkomnanden från olika föreningar här i Åbotraken, så möjligheter till träning finns i alla fall. Jag är i det skedet nu att jag inte tar någon som helst stress över vad som komma skall, det är nästan spännande med lite öppna kort och ovisshet. Ordnar sig brukar det ju ändå göra, på ett eller annat sätt.