Tråkmåndag
Mätt och varm i magen efter kvällens tomatsoppa känner jag mig äntligen nöjd denna måndag. När man slutar skolan kl 17, cyklar hem i beckmörknet, får våta skor, känner sig trött och hungrig och har en huttrande flunssakänsla i kroppen, då känns inte livet helt på topp. Typisk måndagsfiilis. Sambon kraxar värre än en skadeskjuten kråka, så jag hamnade ensam ut i Kuppisparken också. Där blåste en motvind som rev i hästsvansen och brusade i öronen. Men vad kan man, det var bara att vrida upp volymen på mp3an och streta vidare. Nu är jag åtminstone pigg och mätt.
Hur som helst hade jag roligt värre under helgen som var. Än en gång. Underbart att ha Emmelina här på fredagen, och glöggrundan var även den något av en lyckad tillställning. För dit hamnade jag ju förstås. Växlade ett ord och en skål med alla mer eller mindre bekanta, och kvällens höjdpunkt var ju att vårt mål nåddes i slutet av kvällen. Det gick precis som vi ville alltså.
På lördagen stod då EIFs fotbollsgala/supé på programmet. Massa välklädda människor och massa skoj! Hade sådär halvt bestämt mig för att kvällen inte skulle sluta ute på någon krog, men glatt stod jag ändå utanför Santa Fé när festen i Snåresalen var över. Påväg in konstaterade vi ändå att Fé skulle stänga om 15 minuter och att det nog var bäst att tänka på refrängen. När klockan hunnit bli så mycket har jag ingen aning om, kanske i samma stund man vågade sig på Henges myyycket rökiga whiskey. Hemåt sökte vi oss hursomhelst.
Nu skall jag smätta musiken i öronen igen och hoppa på cykeln för en liten rundi. Kanske titta in hos S&G. Linda har inte sagt det rent ut, men eftersom vi nuförtiden lätt kan läsa varandras tankar vet jag vad hon önskar och ska smidigt försvinna härifrån... :) Så att sånt.