Vicki

Jag hade en löpdejt inprickad med Jenny på förmiddagen i dag, och samtidigt var det vårt sista gemensamma träningspass inom ramarna för min PT-utbildning och projektet anslutet till den. Än en gång: det har gått så otroligt fort! Och vilket givande år det varit! Att jobba med Jenny har fungerat otroligt bra och det har varit ett nöje att följa med hennes utveckling.

 

Vi bestämde i dag att det ju skulle passa bra att avsluta med att springa 60 minuter i ett sträck och på så sätt slå Jennys tidigare rekord vad gäller löpning mätt i tid, som var lite under timmen. Det visade sig gå hur bra som helst, och samtidigt som vi slog tidsrekordet slog vi också hennes distansrekord. Skillnaden från första gången vi sprang tillsammans, som var i slutet på mars, är påfallande och riktigt beundransvärd. Från att för ett drygt halvår sedan ha kämpat med att springa 20 minuter i ett kör sprang Jenny i dag helt obehindrat en timme, och pratade till på köpet hela vägen. Att hon dessutom kan göra det här och samtidigt ha en behaglig känsla i kroppen, utan att det tar sjukt någonstans som det gjorde tidigare, känns otroligt roligt, både för henne och för mig. Framgångar av det här slaget är bland de största segrarna i mina ögon. Att kunna ge kroppen det den behöver och samtidigt njuta av det. Det väger väldigt tungt på livsstilsnivå kan jag säga.